Jag minns allting väldigt suddigt. Genom dimma och rök. Jag är osäker på om jag minns alla ord, osäker på vilka som var där, men en sak är jag säker på att jag minns. Känslan. Känslan i kroppen, en oförklarlig oro och rädsla. En längtan efter något annat. Ett tryck över bröstet, lukten av svek och bilder av död. Det var en kväll en helt vanlig vardag. Vi var många i rummet, de allra flesta var vuxna. Några barn var där men jag var inte med dem. Några rökte och jag minns alla bilder från den kvällen genom en vit slöja som rörde sig i böljande former runt i rummet. Alla var tysta. Det enda som hördes var tv-apparaten och nyhetsinslaget hade börjat. Jag satt som frusen och tittade in i tv rutan. Döda kroppar överallt, brända bilar. Det brann fortfarande. Inte en enda levande person förutom han som pratade och gick runt bland eländet. Lågor, skjutningar, sirener av ambulanser och flygattacker. Alla i rummet var fortfarande tysta. Röken blev tätare och starkare. Jag minns att jag hade svårt att andas, det kom inget luft. Det kom inget. Inget. Jag var fullständigt skräckslagen. Jag minns så tydligt konversationen som utspelade sig.

Jag: kommer det att komma hit?

Tystnad. 

Kommer det hit?

Pappa: Nej! Det är långt bort, det kommer inte hit.

Är du säker?

Ja, jag är säker, det är långt borta och kommer inte hit. 

Men hans läppar var sammanbitna. Han tittade inte på mig en enda gång. Han såg aldrig skräcken i mina ögon. Undrar om han hörde skräcken i min röst? Varken han eller jag förstod att någonting hände under dessa minuter.  En trauma som utspelade sig i min kropp och som för alltid kom att prägla mitt liv.  

Året är 1991. Jag var 8 år och hade precis i närbild sett hur det rapporterades om ett kring långt bort från oss, Kuwaitkriget. Kriget pågick mellan augusti 1990 och februari 1991. Kriget som fick en massmedial uppmärksamhet av stora proportioner och som användes som propagandamaterial i ett maktspel mellan USA och Irak. Nyhetsinslaget som visades den kvällen var unik i sitt slag. Den visade massakern vid det som kom att kallas dödens väg. Tusentals civila personer hade brutalts mördats och medierna rapporterade och dokumenterade hela händelsen bara timmar efter dådet. Bilderna från CNN och BBC kablades ut i hela värden för att visa förödelsen och den fullständiga menlösheten av ett krig. Hur krig drabbar, barn, vuxna, oskyldiga människor. 

Oron och rädslan bosatte sig i min kropp den kvällen och kom att få en helt annan betydelse genom hela livet. Kanske var det avsaknaden av en förklaring, av en kram, av ett ord som skulle trösta som gjorde den kvällen så rå och stark. Kanske var det dem vuxnas oroliga, bleka, stela miner som vittnade om att det på sätt och vis redan var här. Det som vi alla var rädda för. Alla visste att det var något. Alla hade upplevt det på ett sätt som inte gick att sätta ord på. Det var fortfarande så subtilt och alla var osäkra. De visste att någonting var fel. De visste att någonting inte stämde. Men ingen kunde ens drömma om att vi skulle bli en del av historien som fick proportioner större än det mesta vi hade bevittnat tidigare.  

Jag sitter med barnen och tittar på tv inslaget, väger mellan vad de bör se och när jag ska byta kanal. Både Una och Manu är nyfikna och ställer en massa frågor. Vad är det som händer? Hur kunde detta hända? Vem är skyldig? Och sedan kom frågan som gjorde mig stum. 

Manu: kommer det att komma hit?

Mamma lyssnar du, kommer det att komma hit?

Jag: jag vet inte Manu, jag vet inte.

Manu: vad menar du, vad då vet inte? Kommer det att komma hit?

Jag tittade på honom, strök honom varsamt över kinden och kramade hårt om honom. Han var rädd, ledsen och orolig. Han ville så gärna höra mig säga att det kommer inte hit, det är ingen fara. Men för första gången kunde jag inte säga det. Jag kunde inte säga att Corona inte skulle sprida sig, för jag trodde inte på det. Jag var själv orolig och jag förstod att detta var något annat. Detta skulle påverka oss också, men i vilken utsträckning och på vilket sätt visste ingen. Men plåstret från en annan trauma rycktes av de orden, kommer det att komma hit? Kommer vi bli drabbade? Kommer vi uppleva samma sak? Kommer vi vara dem? 

Jag vet att trauma bor i kroppen och att den alltid har en tendens att väckas till liv vid speciella händelser. Händelser som utspelar sig och visar på den oändlighet av sammanträffande som på olika sätt länkar ihop livet. Som länkar dag och natt, då och nu. Som sätter ljus på allt vi har varit en del av och hur det har format oss till dem vi är idag. Dem vi har blivit. Kanske var det först när jag förstod hur trauma överförs från generation till generation som jag kunde förstå de rädda och oroliga ansiktsuttrycken. Som jag förstod att rädsla för död, krig, svält, fattigdom utanförskap och flykt finns i vårt dna. Det finns i våra celler, det finns i varje liten del av vår kropp och själ. Och ibland är vi så medvetna om det att vi inte kan hantera smärtan och ångesten och ibland är det bara en subtil känsla som påminner oss om vilka vi är. Var vi tillhör. Vad vi måste komma ihåg, vad vi måste berätta. För kanske är vårt enda vapen att berätta. Att berätta vår historia, att berätta det vi minns, det vi har fått höra. Det vi har vågat fråga. 

TILLBAKA