När jag berättar att jag arbetar med mänskliga rättigheter brukar de jag pratar med fråga om jag arbetar med fattigdom, terrorism, krig, diktatur eller folkmord. När jag sedan berättar att jag arbetar med mänskliga rättigheter i Sverige möts jag av förvånande blickar och ett nytt batteri av frågor. Fortfarande dyker dessa frågor upp under utbildningar och handledning. Utbildningar och handledning av tjänstemän. Tjänstemän vars främsta uppdrag är att utöva makt med respekt för alla människors lika värde. Låt mig ge dig en bild av hur det kan låta:

  • Men det är väl nåt som har med FN att göra, visst brukar vi berätta hur bra vi är på det här i Sverige? Det är väl ett av de viktigaste områden vi arbetar med i Afrika och andra fattiga länder?
  • Du förstår, hos oss sitter det i ryggmärgen det här med mänskliga rättigheter, vi liksom föds med det.
  • Men vad menar du, borde vi inte prata om vilka skyldigheter alla har? Alla har ju redan mänskliga rättigheter.
  • Men alltså det går inte, menar du att vi ska anpassa för ALLA, vet du hur mycket det skulle kosta?

Och så här fortsätter det. Fråga efter fråga, antaganden och föreställningar som på olika sätt visar hur människor som har ansvar för vårt välfärdssamhälle ser på mänskliga rättigheter. En del av förklaringen har med kunskapsbrist att göra, en annan med ignorans men ändå återstår frågan: Hur skapades självgodheten och övertygelsen om att vi ligger i topp när det kommer till mänskliga rättigheter? Att vi tror att vi är framme och har lösningar på alla problem? Att vi inte längre tycks behöva ens prata om det, för det bekommer oss inte? Att vi inte har ”de” problem här hos oss.

Kanske kan en del av frågorna också förklaras utifrån den mediala rapporteringen. När det rapporteras om mänskliga rättigheter är det uteslutande då det sker grovskaliga brott, folkmord, terrorism, diktatur och då nämns oftast länder som Kina, Nord Korea och Sudan. Det pratas även om mänskliga rättigheter i efterkrigstider när nya stater ska byggas upp, som till exempel Bosnien och Rwanda.

Men det rapporteras aldrig i mänskliga rättighetstermer om allt det som sker för att arbeta förebyggande för att inte hamna i konflikter, fattigdom, social utslagning osv. Vi pratar aldrig om att en lärare utbildar för att alla barn har rätt till bästa möjliga utbildning, att en läkare erbjuder vård för att varje patient har rätt till bästa möjliga hälsa. Att bibliotekarien arbetar med rätten till kultur och att varje byggherre ska garantera tillgänglighet för alla. Att polisen varje dag arbetar med att garantera rätt till fysisk säkerhet, rätt till integritet och rätt att inte blir diskriminerad. Att domarna varje dag arbetar med att garantera att alla är lika inför lagen utan diskriminering av något slag.

Hela vårt välfärdssamhälle bygger på icke diskriminering, jämlikhet, delaktighet, inkludering, transparens och ansvarstagande. Och allt detta tycks sitta i ryggmärgen. Allt detta vet vi redan om. Men av någon anledning vill vi inte se när vi inte når hela vägen och gör uppenbara fel. Av någon anledning vill vi inte kalla det för vad det är. För då måste någon ta ANSVAR. Ansvar för alla de som står långt ifrån all service, skydd och stöd som finns och lever i olika parallellsamhällen, som diskrimineras, exkluderas, kränks och förminskas. Många undrar varför de inte vill vara en del av samhället? Sällan ställs frågan: ”Varför vill vi inte”? Och det är precis detta mänskliga rättigheter handlar om.

TILLBAKA