“In the end we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.”
—Martin Luther King

Jag har det i bakhuvudet hela tiden. Jag försöker förstå. Det blir starkare för varje dag som går. Mer påtagligt. Mer verkligt.

Vad betyder det egentligen? Det betyder ALLT och kan appliceras på allt. Det betyder att min tystnad är en del av den orättvisan jag är så förtvivlat rädd för. Att blunda, inte orka bry sig, att vända ryggen, att gå åt andra hållet, det ger dem mer utrymme och fler möjligheter att fortsätta. Att kränka, missgynna, förminska, diskminera, tortera och döda. Att vara tyst är att passivt se på och tänka det där berör inte mig. Det där är så långt ifrån mig. Jag kan ändå inte påverka. Jag kan ändå inte få dem att sluta.

Det är dem goda människors passivitet som möjliggör för dem onda att fortsätta. Det är min tystnad. Det är alla de uttryckslösa ansikten som finns bland oss. Det är jag. Jag som ständigt undrar hur detta kan hända? Det är jag som alltför ofta glömmer att fråga: varför har jag tillåtit det att hända? Varför har jag blivit en tyst röst för detta? Eller har jag blivit det? Vilka arenor slåss jag på? Är det vid middagsbordet, på krogen, på arbetet, genom barnen? När väljer jag att inte vara tyst?

För det finns en rädsla för vad som kommer att hända. Med mig när jag väljer att inte längre vara tyst. När jag står upp för allt det jag tror på. När jag står upp för den värld jag vill leva i. Som jag vill att mina barn ska leva i. När jag står upp för alla de som ingen vill stå upp för. Vad händer med mig då? Vem blir jag då? Vem vill jag vara då?

Vad är egentligen viktigt på riktigt?

Tystnaden har ett högt pris. Tystnaden dödar miljontals människor. Genom mobbning, utfrysning, diskriminering, förföljelse, tortyr, krig, svält, pandemier.  Tystnad är död. Varje gång vi är kollektivt tysta så blir de onda kollektivt starka.

För varje negativ tanke krävs det 5 positiva tankar för att skapa balans. För varje negativt ord och varje negativ handling krävs det minst 5 positiva. Min tystnad spelar roll. Din tystnad spelar roll.

Min tystnad är min rädsla. Min rädsla vill skydda mig. Vad vill din rädsla skydda dig från?

Den kanske vill skydda dig från allt det farliga där ute. Alla de som kommer att vilja skada, förminska, få dig att vara tyst. Som är beredda att gå långt, riktigt långt för att få dig att vara tyst. Som kommer att sätta sitt eget liv på spel för att få dig – tyst. För premissen för ondskan att fortsätta är att den är omgiven av tystnad. Men rädslan skyddar dig från något ännu viktigare än ondskan. Den skyddar dig från alla goda, vänliga, leende, lyckliga människor som står dig nära men som väljer att vara tysta. Som kanske alltid kommer att vara tysta. För att de inte orkar, inte vill, inte kan. Och de är så nära. Kanske vaknar du med de, äter med dem, skrattar med dem. Kanske håller du om dem, tröstar dem och vet att de alltid kommer att vara tysta. Din rädsla skyddar dig framför allt från dig själv. Ju tystare du är, desto mindre blir du. Din röst blir allt svagare och du försvinner i din egen skugga, konturerna suddas ut och du blir en del av den kollektiva tystnaden som vi har skapat.

För vet du, där är vi trygga. Säkra. Därifrån betraktar vi på avstånd. Förfäras. Blir arga. Mår dåligt. Allt på säkert avstånd. Sedan går vi vidare. Med livet. I vår kokong. Där är det tryggt. Vi tillåter oss inte att känna för mycket, att tänka för mycket. För vi vet inte vad vi ska göra med det. För vi vet inte vad vi ska göra med ilskan, frustrationen, oron och sorgen. För ingen har lärt oss.

Vad händer när vi väljer att inte längre vara rädda?

Vad händer när vi väljer att inte längre vara tysta?

TILLBAKA