Hur hittar jag ord för att beskriva skavet i hela kroppen orsakade av rasistiska politiska uttalanden, av orättvisa, utsatthet, oro och rädsla? Jag vet inte. Jag kämpar förtvivlat för att hitta dem och förstå dem. Hitta dem skarpa orden, berättelserna som berör men det är ovanligt tomt. Jag kan knappt formulera för mig själv på vilket sätt skavet påverkar mig och ännu mindre hitta ett sätt att förklara det för någon annan. Men den finns här. Skavet som gör min röst allt tystare, som lägger som som en tyngd runt bröstet och gör det lite svårare att andas. Skavet som ständigt påminner mig; var på din vakt. Tänk på vad du säger, tänk på hur du säger det, tänk på vem du säger det till. Allt kan misstolkas och användas mot dig. Pö om pö undrar jag om jag håller på att bli galen, kanske är det just det som är deras främsta vapen. Att de driver det så långt att du till slut börjar tvivla på dig själv. Allt du kan, allt du säger och allt du är. Fakta är inte längre baserat på vetenskap, tyckande och åsikter upprätthåller ordningen. Jag ställer mig på en scen och ska föreläsa om mänskliga rättigheter. Med en tom blick och glansiga ögon undrar jag hur jag med behållen värdighet ska stå och prata om allas lika värde. Om den jämlikhet som vi alla strävar efter, men som vi kollektivt nedmonterar. Vissa högljutt, öppet och direkt. Andra genom tystnad. Mod har jag pratat om länge, aldrig trodde jag att det var mitt eget mod som skulle bli mitt största hinder.

Lågan har de släckt, gnistan kommer för alltid finnas där.